Överkapacitet i tillverkningsindustrin är inget nytt fenomen i Kina, men den här gången gäller det ett bredare utbud av produkter. Det gör det svårare att kontrollera överkapaciteten och bristen på den inhemska marknaden måste täckas på andra sätt. Ta reda på hur i vår analys.
Överkapacitet är inget nytt för Kina
Kina har länge varit vana vid en tillväxtmodell driven av investeringar har under lång tid förlitat sig på en tillväxtmodell driven av investeringar, vilket varit avgörande för dess ekonomiska framgång de senaste tre decennierna. Men denna modell gör också ekonomin sårbar för obalanser mellan utbud och efterfrågan, vilket har lett till upprepade perioder av industriell överkapacitet. Denna problematik kan spåras tillbaka till 1990-talet, då snabba marknadsreformer ledde till ett överskott av arbetsintensiva industrivaror. Ett mer nyligen exempel inträffade mellan 2014 och 2016, då omfattande, investeringsdrivna stimulansåtgärder efter finanskrisen skapade ett överskott av byggmaterial.
Trots att detta fenomen inte är nytt har obalanserna åter blivit tydliga efter covid-19-pandemin. Detta beror till stor del på produktionsstimulanser som införts för att begränsa social kontakt. När ekonomin sedan återhämtade sig efter pandemin, har konsumenternas köpkraft inte ökat tillräckligt för att absorbera den ökade produktionen. I ljuset av den globala satsningen på grön omställning har Kinas överskott av ren teknologi också hamnat i fokus internationellt, då landets överkapacitet skulle kunna räcka till att fördubbla exporten av dessa produkter.
Den nuvarande överkapaciteten är mer omfattande
Vid första anblick kan överkapaciteten verka mindre allvarlig än under den tidigare stora överkapacitetsperioden, om man ser till kapacitetsutnyttjandet inom tillverkningsindustrin. Problemet riskerar dock att förvärras om tillväxten i fasta investeringar fortsätter att överstiga produktionstillväxten, vilket skulle öka överkapaciteten, särskilt om den inhemska efterfrågan inte hänger med. Samtidigt är risken för överkapacitet inte begränsad till enstaka sektorer; den är tydlig inom områden som konsumtionsvaror, byggmaterial samt maskiner och transportutrustning.
Det tar tid att stärka den inhemska marknaden för att absorbera överkapaciteten
Regeringarna har vidtagit åtgärder för att begränsa kapacitetsökningen genom att modernisera industrin och samtidigt stimulera efterfrågan för att absorbera överskottet. Exempelvis har högre kvalitetskrav införts för produktion av litiumjonbatterier, solenergi och cementklinker. Det är dock osannolikt att liknande krav kommer att införas i alla sektorer, eftersom det också skulle kunna påverka den ekonomiska tillväxten på kort sikt.
En mer hållbar lösning är att stimulera efterfrågan. På senare tid har större fokus lagts på att subventionera konsumtion av varor och tjänster snarare än investeringar i byggnation och infrastruktur. Med ett konsumentförtroende på historiskt låga nivåer kan dock ekonomin inte förlita sig enbart på inhemsk efterfrågan för att lösa överkapacitetsproblemet. Ett sådant scenario skulle öka risken för deflation, minska företagens lönsamhet och hämma framtida tillväxt.
Dagarna med enkel tillgång till exportmarknader kan vara över
Historiskt sett har exporten hjälpt till att kompensera för bristande inhemsk efterfrågan. Men de goda tiderna med frihandel, som har varit avgörande för Kinas välstånd, ser ut att gå mot sitt slut i takt med att handelshindren ökar. Denna utveckling kan dessutom komma att accelerera under en eventuell ny Trump-administration. Trots Kinas försök att stärka banden med den globala södern har många tillväxtländer också infört handelshinder för att skydda sina egna arbetstillfällen och industrier. Till exempel överväger Indonesien att införa tullar på upp till 200 % på vissa basindustrivaror som importeras från Kina.
Ökade utländska investeringar för att uppnå win-win-resultat
Den ökande handelsfriktionen kan leda till att kinesiska företag väljer att direkt i mottagarländerna för att kringgå handelshinder. Detta kan uppskattas av vissa handelspartners, eftersom direkta investeringar kan skapa arbetstillfällen och bidra med ny teknik, samtidigt som exporten av kinesiska halvfabrikat ökar.
Under åren 2022-2023 har ASEAN1-länderna varit den främsta destinationen för kinesiska investeringar, medan Ungern är den största mottagaren i Europa, med 4,5 procent av de kinesiska utländska direktinvesteringarna. Kinesiska investeringar möter dock inför allt strängare kontroller i utvecklade länder, främst på grund av nationella säkerhetsintressen. I Europa har dessa kontroller blivit mer omfattande, men vissa länder som Ungern, Polen och Italien fortsätter att välkomna sådana investeringar, särskilt inom elfordonssektorn.
> Läs mer genom att ladda ner hela vår analys (pdf 2MB)
1 Association of Southeast Asian Nations (ASEAN) består av 10 medlemsländer.Den grundades av Indonesien, Malaysia, Singapore, Thailand och Filippinerna 1967 och utvidgades till att omfatta Brunei (1984), Vietnam (1995), Laos och Burma (1997) och slutligen Kambodja (1999).
